Näst sista veckan...
Nu har det verkligen inte hänt mycket här på bloggen på ett tag men det är fortfarande några trogna som är inne ibland så till er ska jag skriva ett sista inlägg för att knyta säcken och runda av året. Nu är det elva månader sedan jag flög in över Japan första gången, upphämtad på flygplatsen och guidad hem till min lägenhet i Nagoya. Sedan dess har det onekligen hänt en del och jag vet inte riktigt var man ska börja sammanfatta ett sånt här år. Nu låter det som om min tid här varit otroligt intensiv och helt fantastisk men från min synvinkel är detta inte riktigt fallet. I början var Japan naturligtvis helt magiskt och allt var häftigt, sprakande och råknäppt. När den känslan började plana ut och i takt med att kylan kom blev humöret också sämre. Det var mycket i skolan, speciellt med att lära sig japanska, det var kallt inne kallt ute och långt kvar till Sverige happily ever after.
Motivet med att åka till Japan var ju lite att lära sig förstå denna kultur som fascinerar och hänför i stort sett hela världen. Efter första terminen kände jag mig dock om möjligt mer förvirrad än före resan. Och dessutom lite bitter. Hemma i Sverige fanns alla vännerna, det var visserligen kallt ute men varmt inne och det var med stor motvilja jag satte mig på planet tillbaka för att rida ut ännu ett halvår i landet som jag vid denna punkten missförstod och avskydde. Som tur var hade jag Patrick med mig tillbaka och under några underbara veckor reste vi mjölktåg runt och utforskade fantastiska platser. Detta var mycket roligare än att sitta och plugga glosor med fem halsdukar runt nacken och sakta men säkert börja en trevande men gillande acceptans uppstå mellan mig och Japan.
Så satte termin två igång och vid det här laget hade jag en plan. Kurserna vid universitet var mest dumflum så jag sökte och fick ett internship på en miljöorganisation istället. Efter lite trixande löste sig det så att skolan i Nagoya gick med på hela arrangemanget och jag var fri fri fri! Eller typ fri, skulle bara skriva en uppsats på 50 sidor också. Hur som helst, lämnade alla trötta bytisar på universitet och tog shinkansen till himmelska Hayama. På grund av en kombination av ett kniven-mot-strupen-scenario (då jag kände att jag tagit mig liite vatten över huvudet) och en känsla av att ha hittat precis rätt satte jag passionerat igång min uppgift. Idag har jag en uppsats på dryga 70 sidor på temat återanvändning av datorer som ska presenteras inför institutet på måndag. Japan och jag är bästa vänner och jag känner att jag förstår de flesta märkligheter. Den generella förklaringen är enkel: som hemma fast annorlunda. Men inte så annorlunda som man kan tro, det bästa med att vara utomlands är egentligen att man förstår sitt hemland bättre.
Mega-sega dagar på ett bibliotek
För det första, Shanghai var sjukt fab på ett väldigt smutsigt, svettigt och högljutt sätt och jag kände mig som en liten japansk skogsmus bland alla spottande, bråkande kineser. Expon var enorm men precis som alla säger helt fruktansvärd vad gäller köer och trängsel. 40 grader och sol på ett asfaltsfält är heller ingen hit men jag uthärdade med stor möda 6 timmar innan jag istället för att dränka mig i en skål med nudlar tog en taxi tillbaka till vältempererade hotellet. 
Ovan ser ni kön till Australiens pavillion och det var ungefär här jag beslutade mig för att nog fick vara nog. Hörde att väntetiden in till Saudi Arabiens ställe var 9 timmar. 9 timmar! Wtf! Vem gör så mot sig själv? Hur som helst, det var verkligen en upplevelse och Sveriges pavillion var jättebra, särskilt souvenirbutiken som sålde Ahlgrens bilar och Zoo. Lätt värt kön.
Nu är jag dock tillbaka i sömniga Nagoya och 90% av tiden spenderas på biblioteket. Uppsatsen går stadigt framåt och resterande vistelse i Japan är uppdelad i följande etapper. Om en vecka kommer Ia och Lucas och vi ska göra Japan genom sumo, källbad och bergsklättring. Därefter ska jag tillbaka till Hayama och avsluta mitt internship med en månads avslutande forskning och filning på min uppsats. På helgerna ska jag lära mig surfa samt få åtminstone en antydan till bränna. 30 augusti lyfter planet mot Sverige och ett år i rymden är avslutat för gott. Börjar inse att det är massa saker som jag kommer sakna om som jag, till skillnad från de saker (och personer) som jag saknat från Sverige, inte kommer ha tillgång till, kanske nånsin, igen. Med andra ord: läge att bomba på med mochi, sushi och ramen samt glittriga mobilsmycken till överdosens rand!
Tjing tjong
Imorgon åker jag till Shanghaiiii! Ska bli grymt. Följande står på schemat. David Sanne, Expo och shopping. Men först ska jag åka Maglev-snabbtåget i 435 km/h. Inte hela vägen dit men i alla fall från flygplatsen.
Förra veckan vann Japanska fotbollslaget över danmark. Jag och Viktor var nere i stan på en fulltryckt pub klockan 3.30 på morgon för att supporta och det var fantastiskt! Japanerna var som barnhemsbarn i en villa varje gång en passning inte gick fel. De hade nog inga förväntningar men stöttade laget i varje bredsida. Blev ju inte sämre när de dessutom vann. Karneval i morgonsolen!
Hett hett hett
Sitter i biblioteket och snigelskriver på min uppsats. Det är otroligt otroligt varmt, har en våt handduk virad runt nacken och tänker att miljövänligheten har sitt pris och det är ett hett sådant. Är helt förundrad över detta klimat, det har varit 25-30 grader, dygnet runt nu i två veckor och jag bara njuter och svettas oavbrutet. Dock lite spak vid tanken på att det ska bli 10 grader varmare inom några veckor, förstår inte hur det ska gå till men den som svettas får se. Nu sitter jag visserligen och bloggar tillfälligt så kanske inte är rätt person att kritisera men 50% av japanerna runt omkring ligger antingen och sover eller sitter och messar på mobilen. Så mycket för den asiatiska effektiviteten. Har suttit hela dagar här på biblioteket och ofta sett dem komma klockan 9 på morgonen, direkt kasta sig fram över bänken och somna, vakna till ett par timmar senare för att skicka ett sms och sedan somna om igen. Känner att jag empiriskt kan motivera att more is less vad gäller arbetstid i förhållande till resultat. Tillbaka till uppsatsen...
Hayama fas 1 klar- tillbaka till Nagoya
Sitter på ett ihoppackat rum och väntar på lokalbussen som ska ta mig från IGES. Första fasen på intershipet är avklarad, har blivit cirka 2 års normalutbildning klokare och skrivit 17 sidor av 50. Nu blir det Nagoya igen fram till slutet av juli. Jätteskönt att kunna växla mellan olika miljöer såhär alltså. Båda har sina fördelar, i Nagoya kan jag koka "svenskt" kaffe till frukost men i Hayama får jag å andra sidan den tillagad av kock. Hur som helst, skriver mer när jag inte är stressad och oinspirerad som nu. Bussen!
Promenad feat.Big Fish
Eftersom jag egentligen aldrig behöver lämna den byggnad där jag numera sover, äter (serveras frulle, lunch och middag) och jobbar, och eftersom det dessutom har regnat de sista två dygnen så har jag helt enkelt inte lämnat denna all inclusive-tillvaro sedan igår morse. Men ikväll var det dags, det låg i luften. Vad låg i luften? Regnet låg i luften, bokstavligen LÅG i luften som nåt slags Crouching Tiger Hidden Dragon-regn svävade dropparna intelligent och bara en mycket rastlös person skulle ge sig ut i detta väder. Dessutom utan paraply (vad var vitsen) och iförd flanellskjorta och leggins.
Efter två dygns inomhusskap tänkte jag att en tur ner till Family Mart kunde gott räcka men efter en Snickers får jag väldig energi och fortsätter nedför berget. Går längs med en mörk landsväg, tätt omhuldad av gröna bergsväggar. I sidomörkret tisslar en liten å fram över onaturligt tillrättalagda stenar. Inser att hela berget känns onaturligt, som en Sydamerikansk regnskog friserad som en buskskulptur. Plötsligt känns allt så artificiellt och Big Fishigt. "Så vått det här regnet är", "vad grön all grönska är", "vad läskautomatens ljus är läskigt" (ursäkta göteborgskan):
Kommer fram till en tunnel, fortsätter gå.
Inne i tunneln är ljudet från bilarna migränhögt och jag försöker fokusera framåt. 100 meter säger en skylt, till vad? 75. 100 igen. Vad händer? Ser mörkret vid tunnelns slut och börjar räkna ned. Väl ute, korsar en väg, hänger mig mot ett staket och tittar ner: havet! Svart och brusande under mig. Anar klippor och skum. Fortsätter att gå vid sidan av min återfunna vän. Inget regn här nere och det luktar hav hav hav. Till och med flanellskjortan blir på gått humör och börjar torka. Ser in igenom ett fönster och får syn på ett akvarium där en enorm fisk flyter! Cirkeln är sluten. Är det en tonfisk? Går centimetrar från bilarnas dån, försöker hitta en sidogata men husen klättrar tätt upp mot berget och endast återvändsgränder finns att få. Har gått i över en timma och minst över en timma hem, var är jag? Börjar tröttna på havet när jag ser en polis med käpp. Kan vara en vakt också, undrar för mig själv om han vaktar den kejserliga sommarstugan som ska ligga här någonstans. Till honom undrar jag om vägen hem och han pekar tillbaka samma väg.
Jag (för mig själv): Stön.
Han: Ska du gå?
Jag (morskt): Lätt.
Han: Är du ok (i huvudet)?
Jag (känner mig som Pippi iklädd min märkliga outfit och kaxiga attityd): Kan du haja, hejdå!
Repris på havetbilarnatunnelnångrönskan....Inser att jag saknat grönskan i Nagoya. Naturen med sina strån, tunga av regndroppar. Drar min varma hand genom dem och befriar dem från sin svala börda...mmm. KRAS. Lilla snigel. Väcks ur min konstiga natureufori av att det lilla huset krossas under Nike Free. Well well, naturen ger och tar.
IGES ser ut som ett ufo när väl kommer hem:
Welcome to my (new) CRIB
Fem mil från Tokyo och en inre resa från Nagoya ligger Hayama, Shonan Village eller Kokusaimura, kärt barn har många namn och i detta kära barn bor jag! Igår var första dagen på internshipet och kavajen var på. Fick hela kittet med nyckelkort, bibliotekskort, dator, arbetsplats, lunchkuponger och rundtur inklusive 100 "nice to meet you" PLUS ett eget rum som är spartansk lyx med havsutsikt!
Detta är IGES, där jag bor och "jobbar". Huset ligger på toppen av ett berg med utsikt mot havet och Mount Fuji men utsiktsbilder kommer någon annan dag för idag har det regnat. Men passa på att njuta av interiören i huset som jag kallar glasskeppet när jag pratar med mig själv.
Svanbåten
Golden Week lider mot sitt slut här i Japan men sommaren har precis startat! Har haft en amazing helg i Tokyo med grym fest, sommarvärme, parkhäng, morgonnudlar och båtåk. Elsa och Emma stod för gästfriheten och guidningen och gjorde det med bravur. Jag stod väl inte för så mycket och definitivt inte för fotograferingen eftersom de enda bilderna från helgen togs under svanbåtturen. Vi övervägde jollen men la några Yen emellan och det kändes helt rätt att ha en svan.
Why does it always rain on meee...
...is it because I lied when I was seventeen? Förmodligen inte. Och egentligen regnar det inte alltid på mig mig men idag gjorde det. Mycket. När det regnar i Japan regnar det så att hälften hade varit nog. Hela dagen, oavbrutet, deprimerande stora droppar, pölar överallt, regn regn regn. Dåliga kläder har jag också, tygconverse och fotsid klänning som suger upp vattnet till armhålorna för att sedan aldrig torka. Men japanerna är tappra, och vana. Stora paraplyer överallt, genomskinliga ponchos och stövlar. Vid ingången till alla byggnader finns metervis med paraplyställ, ofta med möjlighet att låsa fast sitt paraply med hjälp av ett litet kombinationslås. Om man har separationsångest finns det paraplypåsar att trä över eller paraplytorkar som blåser bort dropparna innan du hunnit säga lågtryck.
Fick fiskallergi igår igen. Hade precis lagat min egen sushi, för första gången i Japan och var så nöjd att jag funderade på att låta intresseklubben notera på Facebook, då jag plötsligt fick en bekant känsla i nacken. Det är väldigt märkligt hur det först börjar som en pirrande sensation i nacken, precis som när man haft håret i tofs hela dagen och sedan släpper ut det och alla hårstråna har en liten glädjefestival för att fira sin frihet, fast tio gånger skönare. Två sekunder senare ser det ut som ögonlocken jäst under duk i 30 minuter. Agerade med en militärisk rationalitet den här gången, på med jackan, släck ljuset, passetpengarna och piljetten och sedan raka vägen till sjukhuset där de som vanligt tyckte jag såg ut som vilken asiat som helst men efter att ha lyssnat på mitt hjärta fyra gånger skrev ut 6 stycken rosa piller att svälja innan sängående och befole bleackfast. Over and out.
Bloggen som jag glömde
Gud, kom på igår kväll innan jag skulle somna att jag har en blogg. Har bara inte tänkt på den på över en vecka. Helt bortglömd. Ingen skada skedd men ändå konstigt. Har väl i och för sig inget förflutet som en intensiv bloggare och förstår mig inte på twitter/status-kulturens "står i duschen" eller "äter leverpastejmacka". Dessutom har jag väldigt lite att rapportera. Livet i Nagoya är lite som en semester just nu. Tar inga klasser denna terminen men går ibland till skolan ändå när jag tröttnat på att sola vid ån. På onsdag börjar Golden Week vilket innebär en veckas lov, just när det inte kunde bli slappare hehe. Efter denna lilla semester i semestern börjar dock allvaret med flytt till Hayama och fulltidsarbete på IGES. Ska bli intressant och förväntningarna är spretiga. Är lite nervig inför det faktum att jag ändå skall lyckas prestera 50 sidor kvalitativ uppsats innan slutet av augusti. 50 sidor, det är ju typ som en liten bok. Jag? Tur att den kommer innehålla många långa ord och fraser dock som "pre-manufacturing material flows" eller "chemical in products information system"...
Gött att vara på andra sidan jorden ibland...
Kollar nyheterna och äter vidbränd toast, ser att hela i Europa har en touch av vidbränt och tänker sweet att man missar det alltså. Inte för att att jag skulle ha drabbats direkt, flyger ju inte dagligen direkt och knaprar förmodligen inte heller någon av de mediciner som börjar sina i Sverige. Vet inte om det är för att man upplever nyheter starkare ur från-andra-sidan-jorden-perspektivet men shit alltså, först snökaos non-stop (fast med mycket tågstopp) och nu askmoln över hela EU (inkl. flygstopp), Asien känns rätt händelselöst i jämförelse.
Var ute och klubbade i fredags (Nagoya har en klubb värd namnet, som för övrigt är ID Bar varför vet ingen, inträdet ca 200 men då ingår det 4 (!) drinkar, ett slugt sätt att få japanerna att dricka och det brukar vara fint drag) och när tiden för hemresa närmade sig regnade det kopiöst så jag sneglade efter en taxi från undersidan av ett paraply. Istället kom en japansk man springande och erbjöd sig att köra mig hem. Snällt tänkte jag och sa "visst". Mannen var usel på engelska men frågade var jag kom ifrån och verkade trevlig. Sedan frågade han om 1. vi kunde äta middag 2. ha sex 3.han kunde få en puss, i exakt den ordningen. Jag svarade att "tack, men nej tack" på samtliga inviter och blev sedan avlämnad vid min tunnelbanestation precis som planerat. Var till en början mest nöjd över att jag kommit hem torrskodd men sedan lite nöjd även över att jag kommit hem i ett stycke. Japanerna är inte kapabla att själva säga nej men tycks vara väldigt bra på att acceptera ett nej vilket är fint ibland.
Idag skiner solen och jag ska gå på zoo, äta en söndagsmjukglass och kolla på gorillorna.
Det blir en dag på stranden
Denna helgen har i väldigt stor utsträckning spenderats (i både tid och pengar) på The Hub, en brittisk pub och vattenhål för alla Nagoyas gaijins (utlänningar) och och gaijinlovers. Egentligen är detta en kedja och något av barernas McDonalds vilket också sätter sin prägel på klientelet, men om man vill ha en skön kväll och fly Japan en stund är detta ett ok ställe att göra det på. Under fredagskvällens vimmel fick jag och Viktor kontakt med en japan vid namn Hideki som jobbade som flygplansinspektör och hade en passion för fiske. Han frågade om vi inte ville följa med honom till Utsumi och fiska på söndag och vi JA självklart absolut sådär som man gör klockan två på natten!
Hade väl inga direkta planer på att faktiskt leva upp till löftet men under lördagen lyckades vi engagera nya klasskompisen John från Australien i utflykten och tro det eller ej men tre tappra trötta gaijins hoppade in i Hidekis lilla golf precis som utlovat på söndag morgon. Solen sken och en varm bris smekte våra bakfulla själar. Hideki hade med sig fiskespön, vänner, grill, öl, kött och marshmallows och vi hade en hel dag på en pir i Utsumi. Grillen hade en konstant glöd och vi smååt oss igenom dagen, fick en fisk och solbrända näsor. Hade aldrig trott att det var japanerna som skulle lära mig hur man bäst fördriver en solig söndag!
I solen, på balkongen, sista dagen på vårlovet...
MMmmm, solen, värmen, balkong och ledighet är en king kombination! Patrick åkte tillbaka till Sverige och Lund i måndags morse och sedan dess har man inte gjort många knop. Tomrummet som uppstod har till viss del fyllts upp av vår gode vän solen, något som naturligtvis gjort veckan mer njutbar. Dock alltmer övertygad om att min aussievän Jed hade rätt i att man inte kan få bränna i Japan, något med smog att göra kanske. Det enda som uppstår är en liten samling fräknar på nästippen.
Igår var jag och bytisarna i parken och kollade på körsbärsblomningen (bara en ursäkt för att dricka öl på blåa presenningar från arla morgonstund till solnedgång). Det blåste 16 sekundmeter och vi kämpade tappert mot damm, jord och körsbärsblad som ständigt blåste ner i vin, öl och mat. Japanerna som är ett mycket tåligt släkte tycktes inte beröras av vädertillståndet och vinglade framåt kvällen runt som lyckliga kalvar på vårbete.
Imorgon är det upprop i skolan och jag ska i bästa barndomsrutin ta på mig det finaste i garderoben och inviga nya block och pennfack. Kan nog behöva vara i mitt esse eftersom detta också är dagen då jag måste förklara för skolpersonerna att jag tänker skolka tre av fyra möjliga månader denna terminen. Har till min totala lycka blivit erbjuden ett internship på miljöstrategiska organisationen IGES och kommer därför flytta från Nagoya till Hayama, försöka sköta skolan på distans och vågsurfa på kvällarna. En liten ändring i planeringen med andra ord och det ska bli intressant att se i vilken typ av jord detta hamnar hos universitetet...
Skräck och skrammel i Tokyo
Jag har hyllat Tokyo förut och jag ska göra det igen. Igår hade vi dagarnas dag, lite lätt skakis efter att ha övningssjungit karaoke på tu man hand (synkade vårat paradnummer med Sweet child of mine inför lördagseldprovet med de andra), 20 sköna grader och solsken på våra näsor.
Började med spontan parkvandring, fotade japaner som fotade körsbärsträd i blom, tog oss i sakta mak fram längs med fantastiska små gränder med second hand, gallerior och iskaffe för att sedan trampas ned, flyta med och knuffas bland hundratals japaner runt Shibuya station. Shoppade, för det bara måste man i denna kommersiella himmel, och åt sedan en ångestfylld middag på restaurangen/spökhuset The Lock Up. Patrick skrek som en tjej när en man med blodig grismask kastade sig in i våran fängelsecell.
Eftersom det var min födelsedag (nästan) kom en mumie med tårta. Pinsamt bara att jag med god timing precis i denna stund hade bestämt mig för att pudra näsan så Patrick och mumien hade ett fint moment medan tomteblosset sakta brann ut...'
På lokaltåg genom Japan...
Hej igen, Clara här. Passar på att summera den senaste veckan här medan Patrick tar frukostdisken i mitt älsklingjagkrymteköket!-kök. Har åkt en del tåg. Sett Japan. Imponerats, hänförts och spelat MIG på iphonen. Köpte någon slags fritidskortstågbiljett som gett oss fri tillgång till mjölktågen och medan Shinkansen frustat förbi som ett utomjordisk väsen har vi i sakta mak tagit oss mellan Nagoya, Osaka, Hiroshima och Miyajima.
Jag har axlat rollen som den missförstådda tolken och Patrick har varit humörhöjaren i stunder då sushin varit fylld med bläckfisk och läsken kallt lövvatten på PET. Denna kombination har tagit oss via sumo, valhajar, lyxiga hotell (där vi sovit oroligt förvissade om att de när som helst skulle upptäcka bluffen och slänga in oss på nåt dorm istället), sushitåg, zoo, tempel, bergsklättring och inomhusgrill-middagar.
Igår var vi tillbaka i Nagoya och sjukt sugna på att bada het källa aka. onsen (vädret har vi inte haft tur med och just nu är det sol med inslag av sibiriska vindar). Spenderade ungefär tre timmar på olika turist- och resebyråer, försökte förklara att vi ville bada. varmt. tillsammans. Trodde till slut att vi hittat jackpot och bordade ännu ett lokaltåg med destination "Spaland"! Anlände slutligen på en blåsig palmstrand där ett gigantiskt nöjesfält samsades med ett nästan lika imponerande badhus, wewawewa! Fick i receptionen utrett att detta inte var ett "mixed onsen" och två hakor föll som furor i kaklet. Hämtade oss snabbt över en bläckfisk(!)pasta och bytte sedan om till bar hud i varsin del av bygget. Jag hamnade direkt under vingarna på två suspekt vänliga kvinnor och Patrick kontemplerade på egen hand i en av de många varma pölar med vattenfall och natur susandes på ett par meters avstånd. Tog en gemensam morgonrocksöl i en av unisexbarerna och konstaterade att stället var guld ändå.
Kollar sumo i Osaka, Patrick var lite besviken över att de inte var tjockare.
All you can eat- sushitåg
Säg hej till herr Valhaj. Osaka Akvarium var över förväntan tyckte vi och barnfamiljerna.
Pat fotar utsikten från Hotel Oriental i Hiroshima där lobbyn var i guld typ
Han gick inte riktigt hem hos rådjuren...
Förrän den förbjudna kakorna åkte fram.
Ett av Japans mest fotade turistmål- Den orangea porten i vattnet vid Miyajima plus jag.
Ett exempel på exakt hur små japanerna är.
Högvatten vid porten, blev inte ballare än så.
Mr cool i hotellpyamajas med nyinköpta nunchakus.
Spexar och är glad i Hiroshimas Peace Memorial Park.
