Why does it always rain on meee...
...is it because I lied when I was seventeen? Förmodligen inte. Och egentligen regnar det inte alltid på mig mig men idag gjorde det. Mycket. När det regnar i Japan regnar det så att hälften hade varit nog. Hela dagen, oavbrutet, deprimerande stora droppar, pölar överallt, regn regn regn. Dåliga kläder har jag också, tygconverse och fotsid klänning som suger upp vattnet till armhålorna för att sedan aldrig torka. Men japanerna är tappra, och vana. Stora paraplyer överallt, genomskinliga ponchos och stövlar. Vid ingången till alla byggnader finns metervis med paraplyställ, ofta med möjlighet att låsa fast sitt paraply med hjälp av ett litet kombinationslås. Om man har separationsångest finns det paraplypåsar att trä över eller paraplytorkar som blåser bort dropparna innan du hunnit säga lågtryck.
Fick fiskallergi igår igen. Hade precis lagat min egen sushi, för första gången i Japan och var så nöjd att jag funderade på att låta intresseklubben notera på Facebook, då jag plötsligt fick en bekant känsla i nacken. Det är väldigt märkligt hur det först börjar som en pirrande sensation i nacken, precis som när man haft håret i tofs hela dagen och sedan släpper ut det och alla hårstråna har en liten glädjefestival för att fira sin frihet, fast tio gånger skönare. Två sekunder senare ser det ut som ögonlocken jäst under duk i 30 minuter. Agerade med en militärisk rationalitet den här gången, på med jackan, släck ljuset, passetpengarna och piljetten och sedan raka vägen till sjukhuset där de som vanligt tyckte jag såg ut som vilken asiat som helst men efter att ha lyssnat på mitt hjärta fyra gånger skrev ut 6 stycken rosa piller att svälja innan sängående och befole bleackfast. Over and out.
Bloggen som jag glömde
Gud, kom på igår kväll innan jag skulle somna att jag har en blogg. Har bara inte tänkt på den på över en vecka. Helt bortglömd. Ingen skada skedd men ändå konstigt. Har väl i och för sig inget förflutet som en intensiv bloggare och förstår mig inte på twitter/status-kulturens "står i duschen" eller "äter leverpastejmacka". Dessutom har jag väldigt lite att rapportera. Livet i Nagoya är lite som en semester just nu. Tar inga klasser denna terminen men går ibland till skolan ändå när jag tröttnat på att sola vid ån. På onsdag börjar Golden Week vilket innebär en veckas lov, just när det inte kunde bli slappare hehe. Efter denna lilla semester i semestern börjar dock allvaret med flytt till Hayama och fulltidsarbete på IGES. Ska bli intressant och förväntningarna är spretiga. Är lite nervig inför det faktum att jag ändå skall lyckas prestera 50 sidor kvalitativ uppsats innan slutet av augusti. 50 sidor, det är ju typ som en liten bok. Jag? Tur att den kommer innehålla många långa ord och fraser dock som "pre-manufacturing material flows" eller "chemical in products information system"...
Gött att vara på andra sidan jorden ibland...
Kollar nyheterna och äter vidbränd toast, ser att hela i Europa har en touch av vidbränt och tänker sweet att man missar det alltså. Inte för att att jag skulle ha drabbats direkt, flyger ju inte dagligen direkt och knaprar förmodligen inte heller någon av de mediciner som börjar sina i Sverige. Vet inte om det är för att man upplever nyheter starkare ur från-andra-sidan-jorden-perspektivet men shit alltså, först snökaos non-stop (fast med mycket tågstopp) och nu askmoln över hela EU (inkl. flygstopp), Asien känns rätt händelselöst i jämförelse.
Var ute och klubbade i fredags (Nagoya har en klubb värd namnet, som för övrigt är ID Bar varför vet ingen, inträdet ca 200 men då ingår det 4 (!) drinkar, ett slugt sätt att få japanerna att dricka och det brukar vara fint drag) och när tiden för hemresa närmade sig regnade det kopiöst så jag sneglade efter en taxi från undersidan av ett paraply. Istället kom en japansk man springande och erbjöd sig att köra mig hem. Snällt tänkte jag och sa "visst". Mannen var usel på engelska men frågade var jag kom ifrån och verkade trevlig. Sedan frågade han om 1. vi kunde äta middag 2. ha sex 3.han kunde få en puss, i exakt den ordningen. Jag svarade att "tack, men nej tack" på samtliga inviter och blev sedan avlämnad vid min tunnelbanestation precis som planerat. Var till en början mest nöjd över att jag kommit hem torrskodd men sedan lite nöjd även över att jag kommit hem i ett stycke. Japanerna är inte kapabla att själva säga nej men tycks vara väldigt bra på att acceptera ett nej vilket är fint ibland.
Idag skiner solen och jag ska gå på zoo, äta en söndagsmjukglass och kolla på gorillorna.
Det blir en dag på stranden
Denna helgen har i väldigt stor utsträckning spenderats (i både tid och pengar) på The Hub, en brittisk pub och vattenhål för alla Nagoyas gaijins (utlänningar) och och gaijinlovers. Egentligen är detta en kedja och något av barernas McDonalds vilket också sätter sin prägel på klientelet, men om man vill ha en skön kväll och fly Japan en stund är detta ett ok ställe att göra det på. Under fredagskvällens vimmel fick jag och Viktor kontakt med en japan vid namn Hideki som jobbade som flygplansinspektör och hade en passion för fiske. Han frågade om vi inte ville följa med honom till Utsumi och fiska på söndag och vi JA självklart absolut sådär som man gör klockan två på natten!
Hade väl inga direkta planer på att faktiskt leva upp till löftet men under lördagen lyckades vi engagera nya klasskompisen John från Australien i utflykten och tro det eller ej men tre tappra trötta gaijins hoppade in i Hidekis lilla golf precis som utlovat på söndag morgon. Solen sken och en varm bris smekte våra bakfulla själar. Hideki hade med sig fiskespön, vänner, grill, öl, kött och marshmallows och vi hade en hel dag på en pir i Utsumi. Grillen hade en konstant glöd och vi smååt oss igenom dagen, fick en fisk och solbrända näsor. Hade aldrig trott att det var japanerna som skulle lära mig hur man bäst fördriver en solig söndag!
I solen, på balkongen, sista dagen på vårlovet...
MMmmm, solen, värmen, balkong och ledighet är en king kombination! Patrick åkte tillbaka till Sverige och Lund i måndags morse och sedan dess har man inte gjort många knop. Tomrummet som uppstod har till viss del fyllts upp av vår gode vän solen, något som naturligtvis gjort veckan mer njutbar. Dock alltmer övertygad om att min aussievän Jed hade rätt i att man inte kan få bränna i Japan, något med smog att göra kanske. Det enda som uppstår är en liten samling fräknar på nästippen.
Igår var jag och bytisarna i parken och kollade på körsbärsblomningen (bara en ursäkt för att dricka öl på blåa presenningar från arla morgonstund till solnedgång). Det blåste 16 sekundmeter och vi kämpade tappert mot damm, jord och körsbärsblad som ständigt blåste ner i vin, öl och mat. Japanerna som är ett mycket tåligt släkte tycktes inte beröras av vädertillståndet och vinglade framåt kvällen runt som lyckliga kalvar på vårbete.
Imorgon är det upprop i skolan och jag ska i bästa barndomsrutin ta på mig det finaste i garderoben och inviga nya block och pennfack. Kan nog behöva vara i mitt esse eftersom detta också är dagen då jag måste förklara för skolpersonerna att jag tänker skolka tre av fyra möjliga månader denna terminen. Har till min totala lycka blivit erbjuden ett internship på miljöstrategiska organisationen IGES och kommer därför flytta från Nagoya till Hayama, försöka sköta skolan på distans och vågsurfa på kvällarna. En liten ändring i planeringen med andra ord och det ska bli intressant att se i vilken typ av jord detta hamnar hos universitetet...
Skräck och skrammel i Tokyo
Jag har hyllat Tokyo förut och jag ska göra det igen. Igår hade vi dagarnas dag, lite lätt skakis efter att ha övningssjungit karaoke på tu man hand (synkade vårat paradnummer med Sweet child of mine inför lördagseldprovet med de andra), 20 sköna grader och solsken på våra näsor.
Började med spontan parkvandring, fotade japaner som fotade körsbärsträd i blom, tog oss i sakta mak fram längs med fantastiska små gränder med second hand, gallerior och iskaffe för att sedan trampas ned, flyta med och knuffas bland hundratals japaner runt Shibuya station. Shoppade, för det bara måste man i denna kommersiella himmel, och åt sedan en ångestfylld middag på restaurangen/spökhuset The Lock Up. Patrick skrek som en tjej när en man med blodig grismask kastade sig in i våran fängelsecell.
Eftersom det var min födelsedag (nästan) kom en mumie med tårta. Pinsamt bara att jag med god timing precis i denna stund hade bestämt mig för att pudra näsan så Patrick och mumien hade ett fint moment medan tomteblosset sakta brann ut...'
