mangalindgren

Igår kväll hade jag ännu en sammandrabbning med den japanska byråkratin/bajsnödigheten. Det hela började egentligen i tisdagskväll då jag, efter att ha (fel)parkerat min cykel utanför Omeikan (där Viktor och alla andra bor utom jag som inte fick plats och därför har en ask), upptäckte att den blivit fastkedjad av någon nitisk frivilligstudent. Saken är den att på de enorma ytor som omger huset får man inte, efter klockan 22, parkera sin cykel. Istället ska man ställa den i cykelhuset som de OCKSÅ låser. Så vad göra? Som svensk vardagsanarkist parkerar man naturligtvis cykeln utanför ändå och tänker lojt att ingen orkar väl bry sig? Fel. Inte-bry-sig är en ordkombination som inte existerar i Japan. Så, 23.30, är min cykel fastkedjad och jag måste som straff fästa ett brev, där jag ber om ursäkt, på cykeln. Och sedan gå hem=40 minuter. Tydligen är det även brukligt att de väntar några dagar med att släppa cykeln så att det riktigt ska svida men, när jag igår kväll upptäckte att den fortfarande var fastlåst...fick huvuden rulla.

Så, vad jag insåg genom allt detta var att regler egentligen, för mig, bara existerar som "vardagslivsvägledning" i Sverige. Här är en regel en regel och ingenting annat. Bryter man mot den får man ett straff. Som blivande jurist och samtidigt svensk känns det svårt att välja sida men jag kan ändå säga att någon form av medmänskligt och individbaserat initiativ sällan skadar den dagliga samvaron. Helt enkelt, tänk själv, använd ditt förnuft och sluta kedja fast min cykel!