mangalindgren

Tokyo är som en pojkvän. Man kan längta efter Tokyo, bli trött på Tokyo och älska Tokyo. Mitt och Tokyo's förhållande är ganska stormigt, vi bråkar ofta. Särskilt över oviktiga saker som att jag är helt vilse eftersom Tokyo hela tiden flyttar på gatorna, men när vi blir vänner igen är det helt underbart.

Det är helt klart något visst med stora städer och Tokyo går nästan inte att beskriva. För er som sett Lost in Translation så kanske ni minns en scen då de blir jagade av en barägare, springer på små gator och kastar sig in i en taxi. Minns när jag såg detta och på riktigt blev rädd för Tokyo, tänkte att hur går det att hitta rätt i en så stor stad. Hur kan man någonsin greppa, känna att man har koll på och fatta ett så enormt nystan? Jag vet att jag inte klarar det i alla fall. Efter fyra dagar med karta i krampaktigt grepp så vet jag att det inte spelar någon roll hur mycket du än försöker. Tokyo vrider och vänder på sig så att du går vilse även om du står helt stilla. Det är en lek med psyket. Tokyo har så många dimensioner, bokstavligt talat. För att utnyttja den extremt överbefolkade ytan så går alla byggnader minst två våningar nedåt och tio uppåt. Sedan kan du alltid gå mellan dem via olika gångar, tunnlar och luftbroar. Du rör dig i stort sett inte utomhus vilket bevisades genom att jag inte använt jacka på fyra dagar, i slutet av december!

Förutom att man inte behöver frysa i Tokyo, så behöver man heller inte känna sig ensam. Inklämd mellan miljoner japaner och enstaka västerländska turister känner man sig alltid en deltagare i ett stort och hetsigt event. Man känner verkligen att människan är ett flockdjur när man rör sig på samma gata, i samma riktning som tiotusentals andra. Det känns bra liksom. Helt rätt. Så fort man kommer ifrån flocken, in på en obefolkad sidogata så knyter sig magen: Här är ingen så detta kan inte vara coolt. Väl tillbaka ut på autobahn kommer lättnaden: This is the place to be!