Näst sista veckan...
Nu har det verkligen inte hänt mycket här på bloggen på ett tag men det är fortfarande några trogna som är inne ibland så till er ska jag skriva ett sista inlägg för att knyta säcken och runda av året. Nu är det elva månader sedan jag flög in över Japan första gången, upphämtad på flygplatsen och guidad hem till min lägenhet i Nagoya. Sedan dess har det onekligen hänt en del och jag vet inte riktigt var man ska börja sammanfatta ett sånt här år. Nu låter det som om min tid här varit otroligt intensiv och helt fantastisk men från min synvinkel är detta inte riktigt fallet. I början var Japan naturligtvis helt magiskt och allt var häftigt, sprakande och råknäppt. När den känslan började plana ut och i takt med att kylan kom blev humöret också sämre. Det var mycket i skolan, speciellt med att lära sig japanska, det var kallt inne kallt ute och långt kvar till Sverige happily ever after.
Motivet med att åka till Japan var ju lite att lära sig förstå denna kultur som fascinerar och hänför i stort sett hela världen. Efter första terminen kände jag mig dock om möjligt mer förvirrad än före resan. Och dessutom lite bitter. Hemma i Sverige fanns alla vännerna, det var visserligen kallt ute men varmt inne och det var med stor motvilja jag satte mig på planet tillbaka för att rida ut ännu ett halvår i landet som jag vid denna punkten missförstod och avskydde. Som tur var hade jag Patrick med mig tillbaka och under några underbara veckor reste vi mjölktåg runt och utforskade fantastiska platser. Detta var mycket roligare än att sitta och plugga glosor med fem halsdukar runt nacken och sakta men säkert börja en trevande men gillande acceptans uppstå mellan mig och Japan.
Så satte termin två igång och vid det här laget hade jag en plan. Kurserna vid universitet var mest dumflum så jag sökte och fick ett internship på en miljöorganisation istället. Efter lite trixande löste sig det så att skolan i Nagoya gick med på hela arrangemanget och jag var fri fri fri! Eller typ fri, skulle bara skriva en uppsats på 50 sidor också. Hur som helst, lämnade alla trötta bytisar på universitet och tog shinkansen till himmelska Hayama. På grund av en kombination av ett kniven-mot-strupen-scenario (då jag kände att jag tagit mig liite vatten över huvudet) och en känsla av att ha hittat precis rätt satte jag passionerat igång min uppgift. Idag har jag en uppsats på dryga 70 sidor på temat återanvändning av datorer som ska presenteras inför institutet på måndag. Japan och jag är bästa vänner och jag känner att jag förstår de flesta märkligheter. Den generella förklaringen är enkel: som hemma fast annorlunda. Men inte så annorlunda som man kan tro, det bästa med att vara utomlands är egentligen att man förstår sitt hemland bättre.
Kommentarer
Postat av: ia.lindgren
Som en av dina trognaste fans kommer jag att sakna din underfundiga blogg,men uppskattar miljoner gånger mer att du kommer hem,älskling!Du är så duktig på att uthärda bla......
Trackback
