mangalindgren

En veckan till hemresa och det enda jag kan tänka på är: en vecka till hemresa. Kan inte låta bli att förundras över hur extremt min bild av Japan har förändrats under denna terminen. Det är ett helt annat land nu. Känner att jag på något sätt har genomskådat allt men saknar fortfarande förklaringen. Jag har bitarna men inte bruksanvisningen.

Den kulturella skillnaden är fortfarande ofattbar trots att åratal passerat sedan isoleringen bröts och trots att japanska regeringen pumpar in internationella studenter i landet i tusental varje år. Fascineras av de utbytesstudenter (ofta studerar de östasienflum) i min klass som vill tillbringa sina liv här. Visst, det fungerar säkert om man väl blir bendy nog att överleva i denna byråkratiska labyrint, men jag förstår inte hur de ska klara av att uthärda den ständiga känslan av utanförskap som förmedlas i varenda blick, varenda rörelse från japanernas sida. Vet inte om det är det klassiska ö-fenomenet, osäkerhet eller nationell stolthet men västerlänningar (eller gaijins som vi kallas) tycks flyta som olja på vatten här. Man kan vispa och vispa, försöka och träna men aldrig, tror jag, bli en av dem. Varför? En termin återstår, kanske hinner lära mig läsa bruksanvisningen...