mangalindgren

Ja, idag är det julafton. Hemma i Sverige ligger ni fortfarande och sover men här i Japan har jag redan glitter i håret. Skafferiet har förädlats med Paradis-ask, pepparkakor, senapssill, Akvavit och rökt lax. Allt tack vare generösa bidrag från välfärdsstaten i norr och en lite oväntat Skandinavisk mässa här i Nagoya! Har nog aldrig haft ett så välpyntat hem och porsinstomtarna ler desperat för att hålla hemlängtan på avstånd. Just nu minglar jag omkring i röd-vita ylletofflor svart sidenklänning i väntan på Viktor, Kaito, Han och en jullunch som förmodligen sent kommer glömmas. Inte varje år man firar jul i landet där de har lektioner på julafton (skolkar i skrivande stund). Ringde just på dörren! Trodde det var gästerna men istället en frusen brevbärare med paket från Elin, wewawewa! Härligt eftersom jag redan öppnat alla klappar som sänts från hemma hittills haha. Hoppas ni får en fantastisk mysig jul och den är ju vit som få, passa på att njut lite extra av sillen, ris à la maltan, musten och tänk på barnen i Japan...

Hej och hå, så var det helg igen och jag börjar återhämta mig psykiskt från kräkincidenten. Känner fortfarande fantomlukten ibland och duschar och duschar men känner mig aldrig riktigt ren hehe. Inatt kom det tydligen lite snö här i Nagoya men detta sov jag lyckligt igenom och nu på morgonen ligger endast ett millimetertjockt lager kvar på hustaken. Skrattar högt varje dag då jag ser på väderleksrapporten hur den västra sidan av Japan tar emot snöstormar från Sibirien så att vi på östsidan kan fortsätta gå i loafers.

God morgon? Hmm, vad hände igårkväll? Jo, vi gick till Misfits (som är en sjukt shady bar eller snarare rum där ägaren Dave har hittat sitt eget lilla kungarike) för att uppmärksamma att Cassi jobbade sitt sista shift där. Fira är väl snarare ordet för detta är inte ett ställe man egentligen vill ha som arbetsplats. Hur som helst firade vi på där mitt bland alla dessa misfits från olika oklara gömmor, hittar man en normal person får man vara nöjd. Det var rätt nice fram till det ögonblick då en kille går förbi mig på väg till toaletten samtidigt som han passar på att lägga en spya rätt över hela min överkropp. Seeeegt. Jag behöll något slags chocklugn medan Cassi försökte rädda situationen genom att tvätta mig med nån disktrasa. Tillslut blev det i alla fall strippning i grovköket och kvällen fortsatte i lånade kläder.

Igår kväll hade jag en egen liten klappjakt här i Showa-ku (showakvarteret). En liten avi anlände under dagen och jag tolkade det som att paket väntade på mig någonstans i Showa, till exempel på ett postkontor. Följde min inre presentkompass och hittade snart rätt. Hade förberett den rätta frasen att flaunta vid kassan nämligen: jag tror att det finns ett paket till mig här. Vad som sedan kom ut var i stil med: mitt package (på engelska) gick tror jag. Bakom disken förstod de precis vad jag menade, mestadels för att jag samtidigt viftade frenetisk med den lilla avin. Motstod en reflex att riva upp lådan på plats och placerade den istället andaktsfullt i cykelkorgen. Kunde höra hur julgodiset studsade runt där inne medan jag på obligatoriska villovägar begav mig hemåt. Tillbaka i asken var det inget snack om lillgammal värdighet eller stoisk elegans. Tejpen skulle av och fort helst! Väl vid pudelns kärna bekräftades vad jag redan vetat så länge, nämligen att mamma kan man lita på. Varma kläder, ädelost och skumtomtar. Speciellt ädelost alltså, det är nästan som att få ett alldeles för dyrt vin, finns liksom inget tillfälle tillräckligt värdigt nog för att bränna av det. Tur att det är jul snart då. Om ni undrar vad det var för godis som studsade runt så insåg jag senare att det var marsipansgristomtens huvud som rullade.

Ja, efter en vild helg med glada middagar och gryningskaraoke är det så dags för att ta sig igenom sista hela veckan innan jullovet! Firade lucia igår med att köpa pizzachips och kolla på Lost in Translation under mitt täcke. Kompenserade denna dekadens med att vara en mönsterstudent idag (vilket är lätt jämte japanerna eftersom de sover sig igenom 90% av lektionerna). Hade en mycket efterlängtad föreläsning om Waste Management och Recycling idag, som dessutom hölls av en svensk föreläsare. Naturligtvis hade jag redan för ett par veckor sedan utnyttjat "svenskar utomlands-ursäkten" och mailat honom för att berätta hur mycket jag såg framemot denna lektion. För det gjorde jag faktiskt även om ni kanske rynkar på näsan åt detta sop-svärmeri. Funderar seriöst på att skriva mitt ex-jobb om detta och alla tips på hur man ska kunna få in lite juridik i det hela välkomnas hehe. Japanskaläxorna fortsätter dessutom att sluka all min tid och jag hade gärna struntat i hälften om det inte hade varit för att jag är så lågstadierädd för lärarinnorna...

Som jag och Viktor alltid, på någon kaffekaskig småstadsdialekt, brukar konstatera i pausen mellan: japanskaverbformermardröm1 och japanskaverbformermardröm2, så förtjänar man en kaffe och bulle ibland. En fika helt enkelt. Kaffe köps på varm eller kall burk och är oftast sötare än japanska skolflickor. Bullar finns det ett marknadsekonomiskt utbud av men här gäller det att vara observant så att inte det som ser ut att vara mörk choklad egentligen är kidneybönor i sockerslem. Efter denna OGI-fika mår jag alltid lite illa men är tillräckligt sockerhög för att på ett entusiastiskt sätt ta till mig ännu ett sätt att på japanska säga: Oh min mästarherre, jag vill inte störa men jag ber Er ödmjukast om att, om Ni känner för det vill säga, ta bort Er fot från min, tack så mycket på förhand och förlåt för att jag besvärade Er. Prick klockan tolv börjar jag och Viktor demonstrativt plocka ihop våra böcker för att inte hamna för långt bak i bambakön:

Kände inte riktigt för att jogga ikväll men paketet Oreos efter lunch var av en annan åsikt. Så är det ibland och på med joggingskor och play på spellistan PUMPED UP-kalla rundan. "Kalla rundan" är rätt bra men har i ren apati sprungit samma väg i två månader nu och bestämde mig för en ny route. Urk, vad trögt det gick, ville vända efter 50 meter. En halvtimma senare var jag helt vilse. Trampade taktfast längsmed en mörk skog med endast förbisvischande bilarns sällskap. Ytterligare en halvtimma senare kastade ipoden in handduken mitt i Royal flush- Tell it to my heart. Var f.. är jag! Kan säga att det värsta med att vara vilse klockan nio på kvällen i en 2.5 miljonersstad (eller helt enkelt det värsta med att vara vilse kanske räcker) är att man inte vet om man springer längre och längre bort men man måste fortsätta springa. Kändes lite bättre när jag äntligen hittade ut ur något slags rural industriområde i alla fall. Inte en själ ute, vad hände med 300 pers per km2? En och en halvtimme senare ömsom gick ömsom sprang jag lite halvhjärtat längs med en femtonfilig motorväg. Hade väl mer eller mindre gett upp och börjat se efter något mysigt ställe att göra natt på, men då får jag se...kan det vara sant?! En subwaystation! Wewawewa! Ok, räddad och nyfiken gick jag ner och kollade på kartan, kanske kunde jogga hem ändå bara jag fick reda på åt vilket håll. Satte inget i halsen när jag insåg att jag befann mig stoppet innan ändhållplatsen på en linje som jag aldrig ens åkt med tidigare, wtf! Eftersom jag från början egentligen inte hade trott på att jag på riktigt skulle orka jogga, utan istället vika av mot affären, hade jag yen på fickan och kunde köpa mig en resa hem. Utmattat och desorienterad började jag återigen springa åt fel håll när jag kom upp från tunnelbanan, Kände mig om Mr Bean men frågade tillslut en gubbe om vägen (och då är jag desperat vet ni). Affären var fortfarande öppen så jag handlade lite mjölk och nötter och gick hem igen. Och här är jag nu. Blir nog kalla rundan i två månader till.

First, the right to sunlight merits consideration. Historically, the Japanese people have been concerned with assuring the access to sunlight. ²⁵² Sunlight-related lawsuits increased significantly in the late 1960s and the early 1970s because people were affected by the construction of tall buildings. In 1972, the Mitamura case was brought in Tokyo for damages due to the obstruction of ventilation and sunlight. ²⁵³ The Supreme Court ²⁵⁴ held that ventilation and sunlight were necessary for a comfortable and healthy life, and therefore deserved legal protection. ²⁵⁵ Although the court's opinion did not explicitly recognize a right to sunlight, it encouraged residents to pursue remedies, including injunctions. ²⁵⁶ This issue arose out of citizens' reactions to the loss of the urban amenities sacrificed during the post-World War II reconstruction period. In spite of a strict catalogue of codified rights, it is noteworthy, considering the role of the court in environmental protection, that the court in the Mitamura case effectively created a right to sunlight and remedies for the encroachment on that right.

Igår kväll hittade jag en liten julgirlang som jag köpt på Hökeriet i Malmö innan jag åkte och tillsammans med den den japanska pepparkakshuslyktan lyckas den faktiskt skapa lite stämning. Söndag morgon och frukost i lugn och ro, försöker hänga med i årets julkalender via SVTPlay men är fortfarande på avsnitt 2. Är ju lite out of the loop med vad den allmänna svenska åsikten om årets kalender är men personligen njuter jag av den och får Kenny Starfighter associationer.

Vad händer? Dagarna rasar iväg, pluggar japanska till midnatt varje dag men idag är det prov på första boken och i helgen är det HELG. Har varit i Tokyo och det går egentligen inte att beskriva hur grym den staden är! Magiskt. Igår var jag på middag i Nagoya med finanspampar och nätverkande. Jag feministminglade med enda kvinnan och fick ett visitkort som jag inte vet vad jag ska med till. Har köpt en liten pepparkakshuslykta som flämtar julstämning på min TV och ACn går varm. Stay tuned för en längre uppdatering i helgen!